Klimatet är ett större hot mot tryggheten än kriminaliteten

Klimatet är ett större hot mot

tryggheten än gängkriminaliteten

Gängkriminaliteten ses av högerblocket i svensk politik som vår tids största samhällsproblem.

Samtidigt argumenterar de för skadegörelse på vår planet och rånar kommande generationer på jordens resurser. Högerpartierna är det verkliga hotet mot vår trygghet.

Självklart upprörs även jag av kriminalitet. De som ägnar sig åt våld bör låsas in för att skydda oss från dem. Jag tror dock inte att vi slipper gängkriminaliteten bara genom fler poliser och längre straff. Se på USA. Vi måste minska klyftorna som skapar det utanförskap där brottslighet uppstår.

Framför allt behöver vi proportioner när vid diskuterar gängkriminalitet. Det är inte vår tids största samhällsproblem, även om det är lätt att få den uppfattningen av mediernas rapportering.

År 2018 dödades 45 personer i Sverige genom skjutningar och totalt mördades 108 personer. Betydligt fler dödades i trafiken – 325 människor. Ännu fler dog i förtid på grund av kväveutsläpp från dieselbilar.    

58 människor dödades förra året i samband med arbetsplatsolyckor. Ändå vill de högerextrema avskaffa de regionala skyddsombuden.

2018 dog 1268 människor – många unga – genom självmord. Vad vill de blåbruna göra åt det?

Det största hotet mot vår trygghet är ändå den kommande klimatkatastrofen. När högern vill sänka bensinskatten kommer det att leda till ökade utsläpp av koldioxid – något som är svår skadegörelse riktad mot moder jord och mänskligheten.

Likaså hör högerpartierna till dem som vill sponsra flyget, trots att det leder till mycket större skador på planeten Jorden än tågresor eller att stanna hemma och träffas via skype.

Nyligen gick en av högerledarna ut och ville avverka skyddad skog för att angripa granbarkborrar. Flera skogsexperter reagerade genast och hävdar att det är torkan som är det stora hotet mot skogen. Att slå mot den biologiska mångfalden som den yttersta högern vill göra vållar oreparabel skada.

De flesta vuxna i rummet minns nog kärnkraftsolyckorna i Harrisburg 1979, i Tjernobyl 1986 och i Fukushima 2011. Det har också inträffat lindrare kärnkraftsolyckor i Chalk River, Sellafield och Majak.

De flesta som kan något om energi är överens om att kärnkraft inte är lönsamt längre. Sol, vind och vatten hör till framtiden.

Ändå vill de blåbruna i Sverige satsa på ny kärnkraft, trots att det inte är förnybart och trots att det inte finns någon bra lösningen på förvaringen av avfallet.

Min tolkning är att de ser det som en lösning för att slippa ändra livsstilen.

Genom ständiga skattesänkningar vill högern gynna en ökande konsumtion som rånar kommande generationer på jordens resurser. Ska det vara så svårt för högern att fatta att vi bara har tillgång till en planet?

Alla borde förstå att det inte går att fortsätta att leva som om vi hade fyra jordklot, vilket vi gör i Sverige nu. För att hindra det borde skatten på alla utsläpp höjas kraftigt, gärna i kombination med sänkt skatt på arbete.

Som morfar är jag självklart bekymrad över gängkriminaliteten i de städer där mina barnbarn bor. Jag är dock mycket, mycket mer oroad av hur koldioxidkramarna och konsumtionsfantomerna på högerkanten kan sabotera framtiden för kommande generationer.

Lars Edqvist

Grön morfar, Växjö

Sluta flyga runt jorden

– tala mer med invånarna

Just nu befinner sig en ledande Växjöpolitiker på en miljökonferens i Vancouver på andra sidan jordklotet. Flygresan dit har orsakat utsläpp av tre ton koldioxid.

Det vore bättre om politiker och tjänstepersoner stannade i Växjö och talade med kunniga invånare i kommunen och läste på om klimatet på biblioteket och internet.

Tidigare i år var ett gäng tjänstepersoner från Växjö kommun på studieresa med tema integration i Vancouver, vilket resulterad i utsläpp på cirka 20 ton koldioxid. Detta trots att en utvärdering av integrationen i Vancouver säger att inte ens studiebesök från Toronto kan lära sig så mycket. Betingelserna är så olika.

För cirka ett år sedan flög ytterligare en ledande politiker från Växjö till Vancouver för att sprida vackra ord om Växjös miljöarbete.

Politiker och tjänstepersoner i Växjö flyger frekvent också till exempelvis Sydafrika, Vietnam och Bryssel.

Även om jag är övertygad om att kommuninvånarna får mer valuta för skattepengarna om politiker och tjänstepersoner stannar hemma och löser problemen här så är det inte kostnaderna för alla flygresor som upprör mig.

Det farliga är att de genom sitt agerande säger att utsläppen inte är så farliga. Där har de helt fel. FN:s klimatpanel släppte nyligen en rapport som visade klimatförändringarna går snabbare än vi tidigare trott. Det enda som kan hindra en kommande klimatkatastrof är att snabbt minska utsläppen av koldioxid.

Visst är det viktigt att lära sig mer om både klimat och integration, men det finns väldigt mycket att lära på hemmaplan. Kommunpolitikerna och tjänstepersonerna kan tala med svenska klimatforskare och med kunniga klimataktivister utanför kommunhuset.

Visst är det viktigt att vi träffar människor med annan bakgrund, men det är inte nödvändigt att flyga till andra sidan jordklotet för att göra det. Det räcker med att åka till Araby och besöka till exempel Tallgården.

På Linnéuniversitetet en kort bussresa från kommunhuset finns det också studenter från en stor del av världen. Genom en tysk student lärde jag mig för några år sedan hur bra det fungerar att leva utan egen bil i München, där det finns ett effektivt bildelningssystem.

Det finns också över 100 böcker om klimatet på biblioteket i Växjö. Läs dem innan ni reser jorden runt.

Vi löser inte klimatfrågan med vackra ord. Det krävs konkreta handlingar för att snabbt minska utsläppen. Ledande politiker i Växjö argumenterade nyligen för att sänka skatten på bensin. Om de verkligen lyckas med det är det den typen av konkreta handlingar som ytterligare kommer att öka utsläppen av koldioxid och förstöra klimatet.

Visst behövs det vackra och kloka ord för att övertyga fler om vi måste göra något åt klimatet. Men det är bråttom att minska utsläppen. Klimatförnekarna tror ändå inte på att de måste ändra sin livsstil oavsett vad forskningen säger.

Jag är medveten om att ledande företrädare för Miljöpartiet flyger flitigt till konferenser runt om i världen. De ger med sina handlingar intryck av att koldioxidutsläpp inte är så farliga. Det bidrar sannolikt till att förtroendet för partiet ligger på så låg nivå.

Vi måste alla ta vårt ansvar inte genom att säga att koldioxidutsläpp är farliga utan genom att visa det. Vi måste minska vår egen skadegörelse på planeten.

Lars Edqvist

Miljöpartist

Berättelsen om Sture som sköt sig i foten

Berättelsen om Sture som sköt sig i foten

Året är 2025 och Sture Danielsson, 62, sitter i soffan och pillar på sin nyligen inköpta revolver. Han har skaffat sig den för att försvara sig sedan det har utbrutit svår social oro sedan Sverigedemokraterna vann valet 2022.

Sture har aldrig fått något konkret hot, men han känner sig ändå rädd för de många klimatflyktingar som har lyckats ta sig till Sverige de senaste åren. Det är fler som kommit illegalt över gränsen det senaste året än alla de invandrare som blivit tvungna att lämna Sverige på grund av de etniska rensningar som genomförts.

Till sin stora sorg blev Sture frikallad från lumpen, så han har ingen vapenvana. För att förstå hur revolvern fungerar pillar han på alla rörliga delar. Säljaren sa att den inte är laddad, så han känner sig säker. Desto mer förvånad blir han av en kraftig smäll. Ögonblicket efter smällen känner han en stor smärta i sin högra fot. Han tittar ner och ser blodet rinna från strumpan. Smärtan tilltar och han skriker högt.

Sture samlar sig och sliter av sig strumpan. Skottet har gått rakt igenom foten och blodet rinner ner på mattan. Han skuttar på ett ben ut i badrummet, tar en handduk och snurrar den runt den högra foten. Sedan springer han till sovrummet, där telefonen ligger, och slår 112 för att få tag på en ambulans och ta sig till närmaste sjukhus som ligger 14 kilometer bort.

En vänlig röst berättar att det inte har funnits tillräckligt pengar i landstingets ambulansbudget, så en rad ambulanser är avställda. Närmaste lediga ambulans är just nu sju mil bort, så den vänliga kvinnan uppmanar honom att ta en taxi istället.

Sture vet att det är hopplöst att få tag på en taxi sedan en rad taxiföretag har gått i konkurs, som en följd av att en stor del av förarna har flyttat tillbaka till sina hemländer. Istället ringer han en granne, som lovar att komma och skjutsa Sture till sjukhuset.

När de kommer till akuten är handduken runt Stures fort helt röd av blod. Ett helt gäng sjuka människor står utanför den låsta porten. En gammal kvinna berättar att på grund av brist på sjukvårdspersonal och trängsel släpps de som inte har kommit med ambulans bara in en gång var 15:e minut. Sture har tur och behöver bara vänta tre minuter på att bli insläppt i väntrummet, där han tar en nummerlapp. Det visar sig vara 37 personer före honom.

Sture börjar prata med Siv, den gamla kvinnan som satt sig bredvid honom. Han frågar om hon vet varför det fungerar så här dåligt. Hon har läst att var tredje sjukvårdsanställd har lämnat Sverige och åkt till sina hemländer.

Sture frågar hur hon vet det. Han har inte hört om detta på radion och TV eller läst om det i sin lokaltidning. Siv vet att journalister har förbjudits att rapportera om problem i samhället. Nyhetsrapporteringen har till stor del tagits över av botar, automatiska påhittade personer, som på sociala medier sprider en glättad bild av läget i Sverige. Det har Siv läst i tyska och franska tidningar, när hon har varit på semester.

Sture svimmar och ramlar av stolen.

När Sture vaknar ligger han ensam i ett behandlingsrum. Foten gör inte lika infernaliskt ont längre, så han anar att han har fått en smärtstillande spruta.

En halvtimme senare kommer en ung blond kvinna i sjukvårdskläder in på rummet. Hon berättar att Sture tappat medvetandet, sannolikt på grund av smärtan, möjligen på grund av blodförlusten. Medan han var medvetslös har foten röntgats och han har fått en morfinspruta.

Sjuksköterskan eller läkaren eller vad hon kan vara berättar att ett ben i foten har gått och splittrats av någon oförklarlig anledning. Hon frågar om han minns vad som hänt. Sture tänker efter en lång stund. Han vill inte berätta att han har ett vapen utan licens och han skäms för att ha skjutit sig i foten.

Efter en stunds betänketid säger han att han inte minns.

Sture lämnas ensam och somnar snabbt. Han vaknar av att foten värker, outhärdligt tycker han, så han ringer på larmklockan för att få mer morfin. En man i sjukvårdskläder dyker upp och förklarar för Sture att sedan regeringen införde skyddstullar på de flesta varor har det uppstått en svår brist på morfin. Läkemedelsbolagen som säljer morfin har tappat intresset för den svenska marknaden.

Sjukvårdaren säger att Sture får uthärda smärtorna åtminstone till dagen efter. Det är brist på kirurger, så det är ovisst om fotoperationen kan genomföras ens då. Sture blir upprörd och ryter att han har betalat skatt i snart 50 år, så han har rätt att få snabb vård.

Sjukvårdaren lämnar snabbt rummet utan att svara.

Morgonen efter vaknar Sture vrålhungrig och med en svårt smärtande fot. Han trycker åter på larmknappen och en äldre kvinna kommer till rummet. Sture säger ovänligt att han nu genast vill ha mer morfin och frukost och få foten opererad.

Kvinnan svarar att morfinet är ransonerat så det blir inget med det. Kostnaden för frukosten har strukits i årets budget för landstinget. Dessutom har hälften av personalen i köket lämnat landet. Tanken är att patienterna ska ringa någon anhörig som kan komma med frukosten. Politikerna har infört ett nytt system för prioritering av patienterna, där de kastar tärning om vem som ska opereras först. Så Sture får hoppas på turen.

Sture invänder att hans närmaste släkt bor 60 mil bort, så han blir utan frukost. Kvinnan utlovar svensk husmanskost till lunch. Just i dag bjuds det på pölsa, lungmos, med potatis och rödbetor. Sture skäms för att han längtar efter kebabpizza så han säger inget mer.

Han upptäcker plötsligt att han inte är ensam i rummet. Bakom en skärm ligger en patient till. Den andre patienten försöker inleda ett samtal, men Sture hör att den andre talar på bruten svenska. Sture ringer på larmknappen och förklarar för personalen som kommer att han inte vill dela rum med en utlänning.

I en rullstol körs han ut i ett dagrum, där en TV visar gamla svenska långfilmer. Just nu är det Åsa-Nisse på hal is från 1954.

Med magen full av lungmos sitter Sture och sover framför TV:n. Han har tröttnat på Åsa-Nisse. Han vaknar till av att någon väcker honom och gratulerar honom. Sture har vunnit dagens kirurgilotteri. Nu kan det bli en operation.

Efter en stund ligger Sture i en operationssal och ett gäng grönklädda människor lutar sig över honom och förklarar var som ska hända.

Sist lutar sig en mörkhårig man över Sture och berättar att han heter Ali och ska operera foten. I ett förtroligt tonläge säger han att foten ser ut att vara skottskadad. Under kriget i Syrien har han behandlat många skottskador. Han säger lugnande till Sture att han är säker på att operationen kommer att lyckas och inte leda till några komplikationer.

Sture sätter sig upp och skriker att han inte vill bli opererad av någon arab. Han sliter ut kanylerna i armvecket och handen och frågar var hans kläder finns. Det grönklädda gänget tar Stures utbrott med ro. De uppmanar honom att skylla sig själv och säger att hans kläder finns i ett skåp på hjul utanför operationssalen. Nyckeln sitter i en gummisnodd runt Stures oskadades ben.

Med hopbitna käkar klär Sture på sig och försäkrar sig om att ha plånboken i innerfickan. Den syriske läkaren sticker ner ett recept på antibiotika i Stures ficka. Han säger att Sture har haft otur som har råkat ut för honom. De flesta utländska läkare har redan lämnat Sverige.

Sture säger inget utan hoppar iväg på ett ben genom sjukhuskorridorerna. Både patienter och personal tittar nyfiket på honom, men säger inget.

Tolv personer står utanför sjukhuset och väntar på en taxi, som dröjer. Efter en dryg timme med en bultande smärta i foten är det Stures tur att ta en taxi hemåt. Taxiföraren kör tyst iväg. Bilen går också tyst, vilket provocerar Sture. Han frågar om taxin är en elbil.

Föraren bekräftar att det är så.

Sture anklagar föraren för att vara en miljöflummare. Han svarar att de flesta taxibilar drevs med el fram till för några år sedan då regeringen tog bort skatten på diesel och höjde skatten på elbilar. Chauffören hävdar att den nuvarande regeringen är medskyldig till de senaste årens svåra konsekvenser av klimatförändringarna.

Fakenyheter, fräser Sture.

Är du en av regeringens åsiktsspioner, frågar taxiföraren.

Stanna bilen, skriker Sture och när bilen stannar vid trottoarkanten stiger Sture ut ur bilen utan att betala resan. Taxin kör iväg och Sture står kvar och ångrar att han inte tyglat sitt humör. Han sträcker ut tummen för att försöka lifta hem.

En stund senare sitter Sture i en bil med en ung kvinna som förare. Hon ska förbi huset där Sture bor. Först frågar hon vad han har gjort med sin fot. Ovänligt svarar han att hon ska skita i det.

Lite förvånad frågar hon varför.

Hör du inte vad jag säger din lilla hora, säger Sture ilsket.

Ännu mer förvånad frågar den unga kvinnan varför han tror att hon är prostituerad.

Sture förnekar att han tror att hon är prostituerad.

Förstår du inte vad du själv säger, undrar kvinnan och fortsätter med att fråga om det är den onda foten som gör honom så arg eller om han är nazist.

Innan Sture hinner få ett vredesutbrott är de framme vid hans hus och kvinnan stannar. Han stiger ur bilen med högerfoten först och faller raklång till marken. Kvinnan ser det och tvekar inte. Hon rusar ut ur bilen för att hjälpa honom upp på benen.

Hon leder honom in genom ytterdörren, som Sture lämnat olåst när han åkte iväg till sjukhuset. Hon tänder lampan i vardagsrummet och sätter honom i soffan. När hon får syn på revolvern på soffbordet försvinner hon snabbt.

Sture sitter i soffan och tänker på allt som har hänt den senaste tiden. Han varit aktiv i Sverigedemokraterna. Förutom de främlingsfientliga frågorna har han drivet frågor som att inte göra något åt klimatförändringarna, att sänka skatten, att införa dödsstraff och att förbjuda medierna att kritisera regeringen.

Nu börjar han inse att inget har blivit som han har tänkt sig. Varken vården eller transportsektorn fungerar. Brottsligheten har ökat kraftigt, som ett resultat att många unga män har uppfattat det som att det är de som bestämmer nu.

De flesta invandrarna från förr har flyttat tillbaka till sina hemländer. Det har inte funnits något system för att ta emot alla de nya illegala klimatflyktingarna, så de har ägnat sig åt stölder för att överleva.

Sture inser att han är en del av ett gigantiskt misslyckande. Han funderar på vilka korrigeringar som behövs för att vrida utvecklingen rätt, men kommer inte på något.

Smärtan bultar i foten. Eftersom apoteket där han bor är stängt på grund av personalbrist har han inte kunnat hämta ut antibiotikan som han fick ett recept på. Han misstänker att såret i foten nu har blivit inflammerat. Mattheten sprider sig i kroppen. Hopplösheten känns förlamande, men Sture får en ingivelse.

Han tar upp sin revolver, stoppar pipan i munnen och trycker av.

Lars Edqvist

Hårdare tag behövs – men vänner viktigare

Det talas mycket om hårdare tag mot kriminella gäng just nu. Det behövs, men hårda tag och fler poliser räcker inte.

Klyftorna i samhället måste minska. Vi måste alla vara med och bli vänner med nya människor.

Hårdare tag behövs mot alla som ägnar sig skjutningar, våldtäkter, rån, eldning av bilar och förläggningar, stenkastning, angrepp mot poliser och annan blåljuspersonal. De idioter som håller på med sådant måste låsas in snabbt och länge. Gangstergängen måste avväpnas.

Debatten om dessa har dock blivit lite ensidigt inriktad på hårda tag. Men se på USA. Där är det stenhårda tag som gäller, och det visar sig att det inte fungerar. Trots dödsstraff och många och långa fängelsestraff är brottsligheten hög. Återfallen i kriminalitet för dem som kommer ut från fängelserna är så hög som 80 procent.

I Kanada är situationen mycket bättre. Där är de sociala klyftorna är mindre än i USA.

För att få bukt med de kriminella gängen i Sverige räcker det inte att förstärka polisen med militärer. Det riskerar att ytterligare trappa upp utanförskapet i områden som Araby.

Att vi behöver förbättra integrationen och minska klyftorna är lätt att säga, men svårare att genomföra. En sak är klar. Handling är effektivare än byråkratiska planer.

Att satsa på kommunala integrationsprojekt kan ge jobb åt byråkrater, men har hittills inte haft jättestor effekt på utanförskapet. Att säga att vi ska ha blandade upplåtelseformer för bostäderna i området är rätt tänkt, men ger ingen effekt om det inte genomförs i praktiken.

Att satsa mer resurser på exempelvis Centrumskolan är däremot en självklarhet om vi ska förebygga problem.

Det minsta vi skulle kunna begära är att kommunen lokaliserar verksamheter till Araby.

Att åtgärda problem måste få kosta, både i form av totalt mer resurser och verkliga åtgärder istället för byråkrati. De som vill ha saker gjorda, men skriker högt när det hör ordet skatt, måste vara beredda att skära i byråkratin.

Framför allt måste vi alla vara beredda att rannsaka oss själva och tänka nytt. Alla som anställer folk behöver fundera mer på vilka kvalifikationer som är viktiga och inte bara satsa på folk som de känner sedan tidigare.

Självklart vill vi att de som kommer hit ska lära sig svenska, men många av oss svenskar talar allt mer engelska i vardagen. Så just svenska språket kanske inte är så viktigt för att klara att arbeta. Eller?

På 1960-talet arbetade jag i en fabrik med 80 procent invandrad personal. De lärde sig blixtsnabbt svenska på jobbet och blev vänner med de 20 procenten infödda svenskar. Vi jobbade bra ihop.

Våga ta till vara nyinflyttades kunskap!

Framför allt måste vi ge ett större ansvar och mer resurser till civilsamhället. Det är när vi vanliga svenskar lär känna vanliga invandrare på jobbet och fritiden som det händer något – inte på grund av vackra ord från politiker och byråkrater.

Både de som kommer hit och vi som bott här länge måste sluta isolera oss. Det är lättare för nyanlända med oacceptabla värderingar och kriminellt beteende att förstå vad som gäller i Sverige om reglerna förmedlas av vänner än av poliser och byråkrater.

Låt oss alla skaffa oss fler vänner, som inte är precis som vi. Låt oss träffas i föreningslivet.

Lars Edqvist